Sitter här i lugn och ro på lunchrestaurangen och äter lunch (såklart, vad skulle jag annars göra här liksom ) och några bord ifrån mig sitter 2 mammor med sina 2 barn, kanske 8 månader gamla. Dom stackars mammorna försöker se oberörda ut när deras barn röjer, kastar saker på golvet och skriker. Jag kommer ihåg hur det var, den där känslan av uppgivenhet och tanken ”snart orkar jag inte mer”. Precis så ser dom här mammorna ut att känna, men dom ser glada ut och försöker prata med varandra och stoppa en tugga i munnen emellanåt.
Nä, usch, jag saknar verkligen inte det tiden!
Och missförstå mig inte, jag är verkligen inte världens bästa mamma själv och jag känner inte dom här personerna. Men jag känner igen mig i situationen.
Nä, jobba lite kanske?
Puss på er ❤