Jaha, idag är det visning av vårat gamla stall Pärlviken. Stallet där vi arbetat och slitit, älskat och hatat, gråtit och skrattat. Både jag & Krille och Krickan har bott där (nej, inte samtidigt…) och nu är det definitiva slutet nära.
Känner mig kluven, ena dagen skulle jag göra VAD SOM HELST för att ha möjlighet att köpa stallet och försöka återbygga det vi en gång hade. Andra dagar tycker jag att det är såååå skönt att vara anställd, man vet när och hur mycket man förväntas jobba, pengarna kommer stabilt den tjugofemte och semester är något man har rätt till. Är Vilja sjuk är man liksom bara hemma.
Tror det jag mest saknar är det som var där och då. Alla underbara goa människor och hästar, alla fester och den lite ”sorglösa” och ”oansvarliga” tillvaron som det litegrann var då.
Aja. Kluvet är det. Men jag ska nog ändå gå på visningen idag. Kanske får man ett infall och ringer banken 😉
Kram på er därute i regnet ❤